Det var lerigt här och där på vägen tillbaka, som vanligt. Även djurens avföring så bäst att se sig för var man sätter sin fot. Jag hade tur som inte hade trampat i någon avföring.
Kapitel. 2 - En "vanlig" dag....?
”Bäst för dig!” sa jag och gick, detta kändes bra, snart skulle denna gård vara ett minne blott......
Kap. 3 - Till staden
Nu var det tre på morgonen, solen hade nyligen gått upp och morgondaggen var spridd över gräset. Jag var uppe och väckte Nina så gott jag kunde, för vi skulle sticka idag. Sten var också vaken, han hjälpte till med att förberedda. Men han skulle inte rymma, lite onödigt om man precis har börjat här på gården.
”Vad ska ni då?”, frågade Sten medan han packade ner lite bröd åt oss.
”Vi ska till Lund.”, svarade jag medan jag försökte få upp Nina.
”Ååå, jaha, låter väl bra?”, sa han och log. Sen gav han gav mig det han hade packat ner. När Nina äntligen vaknade gick hon tog en extra kjol till oss. När hon packat ner den var vi redo att ge oss av. Vi vinkade hej då till Sten. Han log mot oss och vinkade tillbaka. Jag kunde verkligen inte fatta det, jag var fri från bonde, jag var så lycklig.
Sedan efter tag var jag och Nina ute på landsvägen, landsvägen var grusig och en aning lerig och stenig. Jag och Nina hoppades att denna resa inte skulle bli alltför lång, vi ville till Lund men visste inte hur långt det var till Lund. Inte en aning, vilket inte var så bra. Vi tänkte nig inte riktigt.
Efter någon timme var vi trötta, vi hade bara ätit bröd och druckit endast lite vatten. Vi orkade snart inte mer,nu kändes det som jag skulle svimma. Men då hörde jag och Nina tunga steg på grusvägen bakom oss, vi vände oss hastigt om. Där såg vi en häst, den var brun och bakom hästen var det en vagn. En man satt där, han stannade när han kom fram till oss.
”Vad ska ni söta damer då?”, frågade han och granskade mig och Nina.
”Vi är på väg till Lund.”, svarade Nina och tittade på honom.
”Lund? Det är långt dit, det blir jobbigt.” , suckade mannen. ” Vad heter ni då, själv heter jag Jöns.”
”Jag heter Nina och detta är Kristina.”
”Vet ni vad, ni har tur, jag ska även till Lund som ni ska med halmen här, ni kan hoppa på om ni vill där bak.”, sa Jöns och pekade bak mot vagnen. Vi nickade och gick bort mot vagnen, vi hade riktig tur. Resten av denna resa skulle väl funka bra.
Vi hade somnat under resan till Lund, men då vaknade vi av att.....
”Hörre ni, vakna.” ropade Jöns framifrån. Jag tittade upp, där såg jag Lund. Husantalet hade börjat öka, likaså människorna. De tittade på oss, det var obehagligt. Vi undrade varför. Ungefär vid torget stannade han vagnen. Vi hoppade av vagnen.
”Lycka till!”, sa Jöns, sedan fortsatte han framåt. Nina och jag stog kvar, vi tittade oss omkring. Vi såg en massa människor, mycket mer än det fanns på landet. Vi vandrade mest bara runt de närmsta timmarna, vi visste inte var vi skulle ta vägen. Runt om oss såg vi olika små affärer och smeder. Det fanns en kyrka och även en tidningspojke som viftade med en tidning i handen. I mitten på torget var det en klunga av människor
”Nå, vad ska vi göra nu då?”, undrade Nina och tittade sig omkring.
”Hmmmm, vi måste skaffa ett jobb. Vilka jobb ska vi ta i sista hand? Ifall vi inte hittar något”, svarade jag.
”Apelsinflicka såklart, det är det värsta jobbet i hela värden.”
”Okej, vi får väl kolla oss omkring och se om det finns jobb.”
Vi vandrade omkring i staden länge, det var ingen som tog emot oss till ett arbete. Men då, när vi förlorat allt hopp.........
”Behöver ni jobb, jag behöver nämligen pigor till mitt hem.”, sa en man och pekade mot en av de största husen i staden.
”Vem är du?”, frågade jag och kliade mig på armen.
”Jag är Olof, jag är en av de rikaste i staden. Jag behöver lite hjälp där hemma förstår ni.”
Vi tittade på varandra. Olof hade svart hår och en mustach, han var gaska smal.
”Klart vi vill, eller?”, utropade jag.
Nina nickade och innan vi visste ordet av var vi anställda, det var en bra början.
Men innan vi skulle börja hos honom skulle vi gå runt i staden för att lära känna till den lite. Det luktade inte så gott med tanke på att folk slängde ut skit på gatorna. Men de som var där verkade snälla, men det fanns tyvärr en massa apelsinflickor, tanken äcklade mig. Men nu skulle våra nya liv börja, här i staden.
Kap. 3 Den sista delen
Efter ungefär tre timmar hade de börjat riktigt varmt, Olof hade inte kommit tillbaka för att hämta dem än. Jag och Nina suckade djupt, vi var otroligt trötta. Men sen, äntligen, kom Olof. Han sa att han inte hade rum till oss men han kunde fixa hem till oss, en liten lägenhet. Men det skulle ta på vår lön, men vi var väl tacksamma över att han kunde fixa en lägenhet till oss, så vi tyckte det lät bra. Vi hade fått en bra början på våra liv. Olof berättade hur det skulle bli sedan, som regler och så vidare. Sen började vi gå mot hans hem.
”Och här är era kläder, de ska ni bära.”, sa Olof och gav oss klänningar med ett förkläde till. Vi fick lägga av våra saker i hade ett rum tillfälligt. Sen efter vi hade trätt på oss våra nya kläder fick vi vårt första uppdrag kan man säga. Vi skulle ut på torget och köpa varor som potatis, vete, mjöl, socker och äpplen. Så jag och Nina gick ut, där ute på torget hittade vi ett fint grönsaksstånd. Jag och Nina rusade fram, men vi var inte de ända som handlade där. Det stog fyra andra kvinnor där.
”Vad rusar ni för?”, sa en av kvinnorna när både jag och Nina kom fram till grönsaksståndet.
”Vi ville bara få det överstökat, vi jobbar hos en av de rikaste männen i staden. Vi vill få en bra start.” svarade Jag medan jag hämtade andan.
”Okej, själva kommer vi från landet. Vi flydde. Vi bor och jobbar hos en av de rikaste i staden”
”Vi kommer också från landet, vi ville ha bättre liv. Enså länge går det ganska bra, men vi har inte varit här länge.”
”Vi med, här i sta.......”, men mer han hon inte säga, för stadens prästen hade ställt sig på en tunna och börjat gala om gud och så vidare. Prästen hade en vit kraga runt sin hals och lite skägg på underläppen. Han sa att man skulle gå till kyrkan oftare, att gud var allt. Att man skulle besöka gud’s hus oftare, visa att man brydde sig och så vidare. Själv visste jag inte om gud fanns. Jag visste inte heller om jag ville tro på en gubbe med skägg som satt på ett moln hela dagen.
”Nu måste vi dra.”, sa Nina efter att köpt en bunt grönsaker, mjöl, vete, äpplen och socker till Olof medan jag hade stirrat på prästen, som fortfarande pratade på ändlöst.
När vi kom tillbaka var Olof glad att det gick så fort, han han bad oss sätt varorna i köket. Sedan efter det fick vi ett nytt uppdrag, städa hela hans enorma hus, mycket större än en ynka lägenhet som vi fick med all tur i värden. Så vi började damma hyllor, bädda och tvätta golvet. Men av någon anledning kändes det bra, kanske för att vi var bättre behandlade hos Olof. Jag kände mig glad, vi var så lyckliga här. Till skillnad från när vi bodde på landet. Hela resten av den dagen arbetade vi.
Det blev fort kväll, solen gick ner och jag och Nina tog våra saker. Vi förberedde oss, vi skulle snart till vårt hem i lägenheten som snälle Olof hade skaffat åt oss, vilket var ganska otroligt på sitt sätt. Vi sa hej då till Olof. Han vinkade till oss och svarade med ett glatt hej då.
När vi kom till lägenheten öppnade vi sakta dörren. Vi kände oss pirriga. Vi tittade in, jag stack in mitt huvud igenom dörrspringan. Vi såg två sängar vi ett fönstret. Bredvid sängarna fanns det ett litet träbord av bok. Mot en av väggarna fanns det en liten spis, den var smutsig men kall och om inte det var nog. Vi gjorde lite i ordning, lite snyggt kan det ju vara.
Det var tre månader i staden och det var morgon igen, jag vaknade, men inte av solen eller av någon tupp. Utan av att Nina hostade kraftigt. Jag öppnade ögonen och tittade på Nina. Hon pekade mot spisen med en darrig arm. Spisen hade vält och hela golvet var lortigt och helt svart av all aska. Vi båda suckade men vi orkade bara inte, det var så himla mycket smuts. Så jag och Nina bestämde oss för att strunta i att städa nu. Jag och Nina gick ut på torget mot Olof’s hus. Han väntade nog på oss. Han var nog gladare än oss för han vaknade ju inte med spissmuts på hela golvet sitt. Så när vi anlände till honom stog han utanför sin dörr. Vi ökade farten, varför vet jag inte. Han öppnad dörren och gav oss en borste var, vi skulle sopa golvet. Men det såg inte fram emot.
Men efter en timmes hårt arbete knackade någon på dörren, jag rusade mot dörren. Jag öppnade sakta, då i samma ögonblick kände jag doften av halm. Så jag tittade och såg vem det var, Sten!
”Sten!? Vad gör du här?”, frågade jag medan jag tittade på honom förvånat.
”Kristin! Du anar inte vad jag gått igenom för att nå dig. Jag kom enda hit för en enda anledning. Du förstår, jag gillar dig och ja.. ja.. jag undrar om du skulle vilja gifta dig med mig Kristin och göra mig till den lyckligaste mannen på jorden.” svarade Sten med darr på sin röst. Själv var jag tyst, jag visste inte vad jag skulle säga. Sten tittade på mig med förundran i ögonen. Han verkade gilla mig, mitt hjärta slog fortare. Jag öppnade min mun och slickade mig om läpparna fort!
”Ja, jag skulle se det som en ära att få gifta mig med dig”, svarade jag lyckligt.
Så jag kramade honom och grät. Det var ett lyckligt moment. Sen gifte vi oss, vi fick ett mycket ett finare hem som klätterväxter växte på och det gick ganska bra. Han blev en ägare av en fabrik som gjorde möbler av trä. Vi var så lyckliga, vi fick även två söner, Kalle och Nils. Vilket gjorde vårt liv till en lycklig plats, Nina däremot gifte sig inte men hon hittade en man som var väl förmögen. Inte lika mycket som Olof men hyfsat förmögen, men vi båda jobbade hos Olof. Och så varade resten av mitt liv i staden, lyckligare kunde jag inte bli.
