Questions - Gift

1.  What's the name of the school she goes to?
2.  Why does she go to this school?
3. What's Gift's nickname?
4. What continent does this play out in?
5.  Why does Gift's youngest sister when she sees her undresses?
6.  Where does Gift show her around?
7.  What does Gift call her when he introduces her to people?
8.  She says she doesn't sleep with her parents at night, where does she sleep?
9. Who's Sunni?
10. What did she feel when she found out Gift was engaged?
11. How do think she felt when he asked her to spend the night at his place?
12. How do you think it feels for her to be the only white person?

Fri Bild.

English - free story

Sebastian, a demon lord, walked along the path that went through a dark forest. Looking around, he deeply wondered how anyone could live here, if now anyone did. The forest was dark, nothing but trees and darkness surronded him. A nagging feeling started to creep up in his mind, telling him to leave this unknown place! But, Sebastian couldn’t go back now could he? If he left, he’d end up on a big field that surronded the forest, where nothing but danger lurked. Surprisingly, the forest was more safe, as far Sebastian knew. He looked up at the sky to see the white moon glowing weakly down, some of it’s light reaching to him. The moon wasn’t alone, it had stars. Sebastian liked to imagine that the stars were family to the moon, like children maybe or just company... Whatever the moon had up there, Sebastian didn’t have it. The harsh feeling made Sebastian look down again. He felt left out, alone and unloved. 
’Is this my destany?’, he thought to himself, wiping a tear that ran from his left eye. 

Then after a while, he heard a cracking sound, it scared him as he jumped back. ”W-Who’s there?”, he stuttered. Wondering what or who created the noice.
”Urgh...”, was all he heard, a pained groan came from behind a big tree. Carefully, Sebastian made his way forward, walking against the area from where he heard the person... or whatever it was. On the ground, someone laid. The demon bent down to look closer. The one under him was an elf, his eyes glew strongly in green, though they were filled with tears made from pain. The man had long pointy ears, showing he was an elf. 
”D-Don’t hurt me...”, the elf begged, that believed Sebastian was evil since his eyes were glowing in demonic red.
”I will not harm you.”, he said and offered a hand.
”I-I can’t walk... I broke my l-leg...”, the elf said, who seemed at the moment wanting to die rather then getting closer to the strange man. Sebastian let out a soft sigh before picking him up. 
”I’ll help you then.”, Sebastian said, and before the elf could say anything, Sebastian interupted him by running in a lightning speed.

The green eyed creature woke up in a bed. Confused he looked around, fear teasing his sences. After he'd looked around and decided to walk, his leg felt heavy and stiff. His leg leg was in plaster to his surprise. ‘What happened?’
”H-Hello?”, he said to see if he was alone. Soon he heard steps, in came the demon from last night.
”You’re awake I see.”, Sebastian said and sat down on a stool next to him, watching the elf.
”It’s you.. from last night.. You helped me?”
”Yes, I had no reason to leave you beind. Now did I?”
”Well, thank you.”, the elf replied and smiled, his smile was like as if he had brought some sunlight with him inside. Sebastian smiled back, feeling happy.
”What’s your name?”
”What?”
”Your name, you never told me.”, Sebastian said and tilted his head to the left.
”Oh.. My name is Arbre.”, he said and smiled once more. ”You?”
”Sebastian, that’s my name.”, Sebastian answered, smile still in place. Loving to have some company for once.

Arbre turned out to be a good friend, and company for that matter. A part of Sebastian wanted his leg to stay broken, just so he could have someone around. Time passed quick though, soon Arbre’s leg had healed. 
”I guess I’ll see you around.”, Arbre said the day he planned to leave. The second his hand landed on the door handle...
”Wait!”, Sebastian said and grabbed his shoulder. ”C-Can’t you stay a little longer? I’m so l-lonely out here...”, he said, his lip having a slight shiver. ”I’d do anything, j-just stay for another week!”, Sebastian begged, grip getting tighter.
”It’s that important?”, Abre asked, slightly confused by Sebastian’s sudden breakout.
”...Yes, it is... for me.”
”Okay, I can stay a bit longer...”, Abre said softly. Sebasian shined up in a happy smile, over that Arbe decided to stay with him for a little while longer.

Abre’s staying was ment to be for a week or so, but his staying got longer then planned. A whole month passed before any of the two even relized it. 
”Oh my... time ran by quick.”, Abre said softly and looked at the demon who sat next to him. ”I have to go now, I have some work to do at home.”, when the elf said so, Sebastian leaned forward and placed a kiss on his lips.

hunger - article

Språket - uppsats

Många säger att språket är en del av sin identitet och jag håller med för att..

Dialekter

 Vi har en dialekt från var vi kommer ifrån. Jag är från Skåne, min dialekt är skånsk. Om man är från Småland, så pratar man småländska. Om jag åker till Gotland, kanske gotlänningarna har svårt att höra vara jag säger, eller så kanske de uppfattar mig som korkad för skånska låter ganska runt. Medan jag kanske har svårt att höra vad dom säger, med tanke på att jag är van vid skånska. Man kanske får ändra sin dialekt lite för att andra ska förstå en bättre. Jag tycker att ens dialekt, eftersom vi från olika delar i Sverige har så olika dialekter, att den berättar var vi kommer ifrån. Då hör folk att jag är skånsk, såvida jag ändrar min dialekt. Men ska man behöver man ändra sin dialekt egentligen? Är det nödvändigt? Kanske i vissa fall. Som då när man är i en annan del av Sverige, det skulle ju då vara bra om man förstod varandra.

Sociolekter

Det är sättet man pratar på. T:ex, om du är med dina kompisar. Så kanske du svär mer, eller säger mer moderna ord eller slang ( som chilla etc. ) medan med din farmor så kanske du använder ett mer vårdat språk. Det kallas för sociolekt. En sociolekt är det språk du använder runt olika personer. På jobbet kanske man med sina arbetskamrater har ett eget språk, eller egna ord. Ord som bara ni förstår inom jobbet, som inte många utanför jobbet skulle förstå. (T:ex: Om man jobbar som chaufför och om någon frågar hur det går med jobbet, kanske chauffören svarar; ”Det rullar!”)

Kroppsspråk 

Kroppsspråket är en viktig del när man pratar eller hälsar. Det kan visa vilket humör du är på. Som när du vinkar till någon, det är ett typiskt exempel på ett kroppsspråk, eller när du ler. Du visar glädje. Men om du har mungiporna neråt så kommer folk uppfatta att du är sur och inte glad. Kroppsspråk är därför viktigt, för om du pratar med någon, och sen frågar kompisen om du vill ses. Om man då säger ja, fast med än sur min, så uppfattas det kanske som sarkasm eller att man inte vill. Det kan ens kompis inte bli så glad över. 

Ofta tänker man inte på när man använder kroppsspråk, man gör det automatiskt. Att le och skratta är inget man tänker på, det händer bara om man då har kul. Eller kanske om man är sur så kanske man stampar hårt i marken och biter sig lätt i läppen, det kanske inte man tänker på heller, men gör det ändå. kroppsspråk är då bra på det sättet, då kan man se vad andra känner, såvida de använder sarkasm ( Sarkasm är då att säga något man inte menar. Att man säger något ‘glatt’ men ler inte. )

Kvinnligt och manligt språk

Pratar kvinnor och män olika? Det kan man nog säga, det kanske inte heller något man tänker på. T:ex; Om en kvinna säger ”Vi borde laga mat.”, till sin man, då menar hon nog att han ska laga maten, eller att han ska skaffa maten. Sen så kanske kvinnor pratar mer ‘försiktigt’ medan män går rakt på sak! En kvinna skulle nog mer gå runt, och komma till saken långsammare för att kanske inte såra någon. Männen bryr sig inte på samma sätt, och säger vad dem ska istället för att gå runt det och smöra om det. Dom är nog inte lika lätt sårade, en kvinna vet nog om att den andra kan bli lätt sårad om man bara säger det, och vill inte riskera något och killarna är inte lika känsliga. Så de har lättare för att komma till saken, medan kvinnor har det svårare för de är mer försiktiga.

Slutsats

Ja, språket är en del av vem man är för att; kommer du från Skåne, kommer folk höra det på din dialekt. Det sättet du beter dig på med dina kompisar och familj, med ditt språk och kroppsspråk, berättar vem du är. Om du är en glad eller sur person, det kommer folk fatta med hjälp av hur du beter dig. Det sättet lär folk känna dig och vem du är. Om alla pratat på samma sätt, hade det inte varit tråkigt då? Men tänk bara, alla använder samma typ av språk, då blir det mycket svårare att avgöra. Låt oss säga att alla gick omkring och såg sura ut, hur ska man veta vem som är glad av sig egentligen? 

Även bara vilket kön man har visar vad man är för person, killar är kanske mer försiktiga runt kvinnor, för dom vet att vi kanske är mer känsliga av oss.  Så man känna säga enkelt att alla typer av språk visar hur man är till person!

No frågor

1.  Hur är fotsyntesen och cellandning kopplade till varandra?  D

2. Hade vår cellandning fungerat om det inte funnits växter? E

3. Varför behövs kolhydrater? C

Summary - Hunger

The story's about a boy, named Richard. I'd say the story plays out in the more older days. It does not play out in our time.... now, like I was saying, the story is about a boy named Richard and he lives with his little brother and mother. His father isn't there, but his mother never tells him, nor his brother, why their father isn't around. But he doesn't return from, wherever he is or what his reason is to be gone. But it's never mentioned in the story why the father isn't around. And since the father was the one to get money for his family, they now were out of money for food. Which meant the mother had to get a job to provide her children with food. But, one day she asked her oldest son of hers to go and buy the groceries. Which made him feel big to do this very important and huge ( or it was huge to him ) task. So he got some money, a basket and a list of what he supposed to buy after his motehr had showed him where the corner store stood. But when he did go there to be 'the big boy', he got attacked by a gang of boys that all stole his money, and the basket too actually. He took the only option he had and ran home again. His mother remained her emotion-cold face and made no comment. She just gave her young more money and another basket. But the attack repeated itself, so he again went home upset, so she told him that if he wanted to be in this home he had to get food, or else he wouldn't be welcome again! She once more gave him money, a basket, AND this time a stick to beat up the attackers. He had no other choice as it seemed. The boy attacked back, and beat them all, he even snapped at their parents with all the anger he carried, the power and fury. He won, which made him feel greater then ever... He felt that he owned the street.